Lite smått från Brastad.

Litet klipp från onsdagens efterjobbetsession. I Kungälv regnade det, i Brastad sken solen och ett tiotal nya boulderproblem hittades. Plus en älgkalv.

Råggan på Hogen

Nästan lite skåpmat, Hogen från förrförra veckan. I helgen som gick firades det bröllop på Flatön och det klättrades inte en meter av mig själv. Andra får sköta klättrandet så leker jag med penicilinet en vecka till, tjohoo. Bouldercomeback i veckan utlovas av mig själv. Nog om detta, dags för videovisionen att sända "Råggan på Hogen".

Tjejer vid Munkvik.

Vid Munkvik är graniten grov och havet nära.

Lina och Alex.

Åttiotalet smyger i hörnen.

Alex vigare än någonsin?

Sjukt på Hogen

Tja, en dag med bouldertittande är kanske inte det sämsta man kan göra. Efter att ha varit sjuk i två veckor bestämde jag mig för att inte klättra en enda meter under dagen.

Det var gott om andra som skötte klättringen i alla fall, säkert 20 personer mellan tummen och pekfingret. Några nya problem sattes upp och några gamla löstes under dagen. Andras problem med att få ihop det på klippan kvarstår. Videovisonen visar träget boulderarbete.

Tystnadsbrott och historisk dokumentation

...elller vad det nu kan kallas på svenska när man bryter tystnaden. Jag har befunnit mig i en byggbubbla över hela sommaren och klättrat otroligt lite med mina egna mått mätt. Huset har i alla fall blivit lite större och betydligt vitare under sommaren. Bäbis nummer två, Nollnian, sparkar hårdare än någonsin i maggen.

Efter att ha andats min egen sjuka utandningsluft i nästan en vecka hemma i huset så vågade lilla familjen sig ut på en biltur till Grebbestad och Munkekyrkan, en grottformation vid havet.

Med en ohygglig puls i bröstet och ett "jag mår nog lite bättre nu"-mantra i huvudet tar jag mig fram till Munkekyrkan och Altarstenen. Graniten är något uppblandad med ådergnejs ungefär som på Hönö, det finns gott om jättegrytor och slipade formationer, men det är som vanligt; det mesta är lite lagom intressant att bouldra på. En hög brant formation är det mest iögonfallande för en klättrare. Förmodligen riktigt svårt eller omöjligt skulle en febersjuk gubbe säga. Någon har varit här och pillat på grepp och lister.


Någonting man kan fundera över är människans drift att markera var hon har varit. Är den här grottan en viktig plats att vara på? Är det därför man dokumenterar just här?

Är man rädd att bli bortglömd? Alla blir bortglömda till slut. Är det därför man orkar dokumentera att man varit här?


Är det viktigt att vara tillsammans? Blir det lättare att förstå att man är tillsammans om man skriver på en klippa att man är tillsammans?

Är det viktigt att söka nya målgrupper? Kanske naturälskande personer med intresse för snygga geologiska former. Lite oldshool grafitti? Just nu, just här.

Hur tänkte snubben med sprayburken? "Naturen är ful. Jag gör den vacker"?