När det närmar sig -20 så är det inte lika fröjdefullt längre att hacka is. Linus och jag fick oss en promenad på Gullmarns is och en liten orientering i var fallen finns i verkligheten ute på fjorden.
Heder till Linus som gjorde anmarschen från Skåne men ändå hann före mig från Härnäset. När kölden slog till i förstman Linus lämmar drog han fram toppflaggan och satte den på dagens högsta punkt, ungefär fem meter upp på fallet. En snabb reträtt följde som inte ens tarvade en firning. Ingen dog idag häller, jag är glad, Linus är glad, alla är glada. Fallen är helt klart värda att komma tillbaka till när näshåren inte fryser i borrarna. Linus på väg mot det högra fallet. En stor tapp har släppt från det vänstra otäcka branta snygga fallet.
Titta solen! Solen busar strax innan den går ner. För oss blev det ingen bränna idag, vi är på väg hem.
Linus följer Mike på Fjällbäcken. Som en fläkt från förr hugger jag in mina gula pulsaryxor i Fjällbäcken i Bärfendalen. Med ärvda byxor, lånade damasker och en nyåterfunnen yxa spräcker jag nollan den här säsongen.
Fjällbäcken är i bra kondition, den är till och med torr idag. Bonden är trevlig som attan och informerar om att det var 22 grader kallt här på morgonen. Dubbla dunjackor med i packningen, 1-0 till mig. Lyckas att slippa leda på hela den korta dagen innan solen går ner, 2-0 till mig. Bastu när ungarna lagt sig, 3-0.
Nix, det är inte fruset hela vägen bort till Ulorna än. Knagglig kass skridskois med massa snö på. Men man kan alltid gå ner och titta på eländet vid Röe Sandvik.
Det borde snart vara fruset vid Måsestenareten, vilket gör det mycket lättare att komma ombord på den tjusiga kanten. Ett vackert elände vid Röe Sandvik.
Världens bästa Mari pressar i solen för en skandinavisk nyårsbränna.
Sök ditt eget namn på Internet och du skola finna goa grejer. Jag har en kusin hemma i Mälardalen. Han är ungefär lika gammal som jag och han är ungefär lika lång som jag. Vi är nog kanska lika på många sätt.
Jag valde att klättra, han valde något annat. Förmodligen så tränar han lite mer än mig och äter lite mindre tårta. Jag kanske ska öka min träningsdos till en gång i veckan i alla fall?
Funderar på att åka till Munkedal och åka en sväng i skidspåret. Mari säger att spåren var svinbra igår.
En spännande nyhet från Brodalen med omnejd är att det har röjts skog framför Svaneberget. Lederna Eggelse, Grodmannens blick m.fl. kommer att ligga mer öppet i solen i framtiden. Fortfarande cirkulerar hästarna såsom tigerhajar kring instegen och längtar efter att sätta tänderna i första bästa klättrare.
Det är ju sommar än trots allt. Ett till videoklipp från Sotenäs, från stället som Mari hittade, och som är nominerat till Årets boulderfynd 2010 i trakterna häromkring. Vi får se hur det går. Minus nio i luften på videon.
Nu är det kanske lite mera vinter än vad det var förra veckan, men det är fortfarande sommar i själen, eller tjälen, kanske det var. Duschen frös sönder i bastun vilket känns lite underligt nu mitt i sommaren. Att andra klättrare smyger runt och klättrar is känns också lite osomrigt. Nog tjötat, bastun väntar, premiärdags:
Fyller 37 år idag. 1 timmes ledigt från barn och jobb. Hällers granit kråmar sig i guldkostym. Jag smyger som en fredlös bland skuggan nere ibland blocken. 12 minusgader, inga hästar, kor eller fåglar. Livet släcks ner när solen försvinner. Klättrarna har vikit ihop sina drömmar och gett sig av. Bara jag och kylan. Min son är en kilometer bort och har nyss lärt sig cykla, han frontalkrockar med friheten varje gång han klarar den skarpa svängen utanför mormors hus. Min dotter kastar sina leenden in i en oviss framtid där hon en dag kanske kommer att tröttna på allt och fly med en cirkus. Jag tar upp en handduk och slår bort snön från blocken. Efter några försök vaknar kroppen till liv och cellerna börjar glupskt tugga i sig av värmen. Jag är en medioker klättrare, men jag är här. 37 år och jag begär inte längre något mer av drömmarna än en tyngd av närvaro. Livet trampar i sin spilta och blåser en rökig andedräkt över mina kalla fingertoppar. Bara ett försök till, ett till…
Sommaren fortsätter i Bohuslän. Under veckan har jag kommit ut om bouldrat två gånger parallellt med att nyheterna ylar om snökaos i Uddevalla. Det är helt klart mindre snö längre ut mot kusten, eller som jag har lärt mig nu, längre bort ifrån Vänern och snökanonen. Kanske dags att plocka fram skidorna och hasa runt snart.
Andra har plockat fram isyxorna och viftat runt, men än så länge så vet jag bara var min ena yxa är just nu. Den andra kryper nog fram om jag behöver den. Så länge det går att bouldra så kommer det bouldras.
Jag vill fortfarande ha en träningsvägg i Lysekils kommun. En aktionsgrupp kommer att formeras vad det lider.
Videoklipp från Brastad City, ett pyttelitet ställe med fem problem i framtiden, men det ser ut att bli kvalitetsproblem. Minusgrader och oborstad topp, fortfarande ett projekt.
Bistert ute minsann. Båten har plockats upp ur vattnet för säsongen vilket betyder att jag klarade att få i båten före midsommar och upp före... jul. Ute snöar det vågrätt över fälten och kvicksilvret sjunker i kindtänderna.
Skralt med uteklättring, skralt med nytt videomaterial, men jag har fått städat i garaget vilket gör det lite mer motiverande att träna inne. Undrar när jag ska ta tag i och fixa en större bouldervägg i kommunen?
Garagestädning av hårddisken: Hynnötaket på Hamburgö en tisdag i september.
Henke är stjärnan även i detta videoklipp, i tät konkurrens med Ola. Marielund ligger på en höjd på vägen mot Norrkila från Lysekilsvägen. Läget är lite som Hogen, högt över havet och delvis i södersluttning. I nuläget finns ungefär 15 problem som inte är extremhårda, och det finns plats för några till.
Antal meter klättrade i helgen: 0. Åkte båt, såg en säl, bakade äppelpaj, fick hem min prinsessa.
Från förra helgens solbad presenteras två areter i skymningen. Ola och Henke heter de sköna, väna modellerna. För egen del är tvåsamheten åter i ordning nu när Gumman kommer hem efter två veckor i Hufvudstaden, jihoo!
Arvingen på griskall utflykt på Malmön. Fikan glömd hemma i köket, snålblåst och nollgradigt. Lillasyster djupfryst och snart faller blötsnö över Bohuslän. Är det då som det stora vemodet rullar in? Missa inte Hållö fyr under solen.
Vi börjar direkt att slå fast ett ofta förbisett fakta - när man mobbar någon så måste man vara flera personer som mobbar. Mob, pöbel på engelska, borde väl innebära att man är fler än en person som är taskig. Alltså kan inte videon från Vrångarö vara nätmobbning. Och i tillägg till att jag är oskyldig, så erbjöd jag mig att hjälpa till genom att låna ut en clownnäsa. Jag är en genuint snäll människa. Världens bästa Henke har huvudrollen. Problemet ligger ca 300m söder om båtbryggan, följ liten stig.
Problemet har ännu inget namn, men det kommer väl snart bubbla fram i huvudet.
Jajjamensan, där satt den! En riktigt bra helg i Bohuslän. Det är aldrig fel att få klättra lite nya problem tillsammans med riktigt gott sällskap. Videokameran var med så jag har chansen att bjucka på några klipp i icke-HD.
Om någon vill skänka mig en pigg, fin dator så att man kan klippa HD-video så är det bara att lägga den i brevlådan.
Första klippet ut är från stenhuggarmuséet i Hunnebo. Ola filmar Fadren när "Bergens fria söner" beklättras, världsklass på hemmaplan, cirka fyrplus i den lokala, lokala graderingen.
Fontan var fint. Två veckor rackarns trevligt sällskap och vackert väder. Snälla människor. Nya kompisar. Världens bästa bouldering. Inte konstigt att man landar ganska hårt hemma när det är snöstorm och Sambon sitter fast och deppar i två timmars bilkö vid Hallinden.
Mycket barn blir det när man tar med sin pöjk på resa, men jeflar vad lätt det är att bara ha en unge med sig. Mycket sämre blir det med foto och video, eftersom tiden liksom försvinner.
Från solig sandsten till blöt bohuslera med sjuk sambo, vintertid och mörkare kvällar, tar det slut här? Det är bara att bryta ihop och komma igen. Häller var mycket geggigt idag, Arvingen trampar av sig gummistövlarna i komockor och gegga medan Fadren försöker att wobbla upp för några uppvärmningsproblem i skymningen. Ett blöjbyte senare var det tack och godnatt aftonsol.
Hittade dock lite sol och torr klippa vid Marielund nära Norrkila som är värt att åka tillbaka till. En handfull lätta problem finns just nu, det kommer att bli mer, t.ex. en mycket svår vertikal arete med bra höjd.
Jag vill ha bra träningsmöjligheter nära Lysekil. Någon som vill vara med och bygga en träningsvägg?
Anja på Carré d'as Cuvier Rempart
De som egentligen bestämmer. Jay på Rubis sur l'Ongle. Lånad monstertruck. Två killar på after-climb-baren. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Arete vid Marielund. Samma arete, bara att klättra upp. Vänstra sidan är en lättare högboll.
Idag stängde konsum Brodalen för sista gången, vemodigt värre. Skojigare att Linus och Claire är här ett tag, de lyckades hetsa mig till att klättra med rep en smula, riktigt skoj faktiskt. Berguven tutar över fjorden när båten tuffar hem i skymningen. Hummertinor, stjärnklart, nattfrost, sticky, pappaledigt.
I skuggan av valet sker det dramatiska saker för bygden i Brodalen. KF har beslutat att lägga ner konsumbutiken i Brodalen redan sista september. Personalen fick reda på detta med mindre än en månad kvar till nedläggningen.
KF kommer att fräscha upp butiken i Brastad istället och håller även på att bygga en ny stor butik inne i Lysekil. KF hävdar att butiken i Brodalen har gått med förlust i många år.
En orsak till att de ska lägga ner sägs vara att hyran har höjts för lokalen. Det sägs samtidig att det är KF som äger lokalerna. Jag tycker att det låter underligt.
Jag tycker att det är något konstigt om man inte skulle kunna få en butik i Brodalen att gå runt ekonomiskt. Butiken är den första man kommer till om man kör norrifrån E6an, och i området bor många som mycket hellre handlar i Brodalen än åker in några extra mil till Brastad.
Under sommaren är kön till kassan lång och det största problemet brukar vara att varorna säljs snabbare än att personalen hinner packa upp produkterna.
Med lite nytänkande och lyhördhet för kundernas behov går det att ta tillvara den kundkrets som finns vid Brodalen, men KF visar ingen vilja att satsa. Jag hoppas att KF kan släppa fram någon annan aktör som är villig att ta tag i saken och driva butik, och gärna kafé vid en strategisk vägdelning. Men KF äger huset och kommer väl antagligen inte att låta någon annan ta över?
Det känns slarvigt att slösa bort en etablerad ström med kunder som stannar bilen och går in i affären med plånboken. Vad kostar det att driva något som redan är i rullning? Hur dyrt är det att bygga upp det hela från noll?
Jodå. Mitt ringfinger är fortfarande paj, men det är väl bara att toktejpa med precision, köra på och vara glad. Har vilat en vecka.
Nu med trasigt finger så har jag åter tagit upp min raketkarriär inom orienteringen och gått med i SAIS. Första träningstävlingen ger vid handen att jag redan är i mitt livs form - jag kom näst sist, inte helt sist. Träning vid Bräcke (mer känt som Skälefjäll bland klättrare) på tisdagar.
Skräpfilmsdax: När valet var mellan att jogga och att klättra något enstaka nytt problem i skogen så var valet lätt. En liten spricka och ett litet problem till på en vägg här hemma.
Blunda och tänk på Fontainebleau. Jag har precis bestämt mig för att åka till Fontan och det viktigaste i planeringen är klart i huvudet. Dags att börja formtoppningen. Jag får barnvakt till båda ungarna och en chans att åka till Kornö och känna på lite ny bouldering.
Detta är vad som sker. Känsliga tittare varnas. Du erfarne vet vad du kan lyssna efter.
Jajjamensan, Tobbe och Jessica blev gifta ordentligt i lördags på Härnäsets Folkets hus, jädrar vad skoj det var. Från brudgummens sven6a presenteras stolt en film från lådbilsrejset.
Jag är ingen sjövan man. Därför så har jag tvekat att ge mig ut med min lilla eka till Kornö tidigare. Men igår så var det nästan helt vindstilla och det var heller inte särskilt mycket turisttrafik ute på havet, kanske för att de hade lovat kraftigt regn lite senare på kvällen.
Ungefär 45 minuter tog det att tuffa till Kornö hemifrån med lätt packad båt. Väl framme vid ön blev det mest rekning men också lite bouldering.
Tyvärr så måste jag säga att klippkvaliten är något vass på de problem som jag testade, men stenen på ön är väldigt varierande med både gnejs och granit. Jag kommer helt klart åka hit igen. Klätterformen har jag tydligen lagt bort någonstans, så det är bara att bita ihop och ta i.
Mari låter mig inte klippa av allt mitt hår. Varför inte?
Lite grand kommer jag ut i alla fall. Hetast just nu är nog Stora Kornö som jag och familjen besökte i onsdags. Det går att tuffa ut till ön med bogserbåten Harry på somrarna. Tyvärr så måste man boka plats i förväg, så spontana besök har varit något svårt. Superpappan hann inte reka hela ön, men visst finns det bouldering så det räcker ett tag. Någon form av resa dit igen får det bli. Hör av dig om du är sugen på att hänga med.
Liten lågkvalitetsfilm från Kornö och lika låg kvalitet från en inte helt lättillgänglig arete vid Vrångebäck.
Värmen har böjt tankarna över på repklättring, och jag ska nog köpa mig ett nytt rep. Inte för att det har slitits onödigt mycket på snöret sista tiden, men en klar ökning av repklättringen är det i alla fall.
En nytur blev det nog vid Röe Gård som Tobbe tog tag i och borstade upp. En fin 6+, inte så hög, men med fin klättring. En familjedag med bouldering vid Fiskebäcksvik har det också blivit med bonusklättring på Skälefjäll med Alex, skoj att komma ut, mer sånt.
Kort sagt: Jag försörjer en kiropraktor. En låsning i ryggen, grus i maskineriet, spiken i kistan?
En norsk kiropraktor, hur låter det? "Fleksnes, ta hand om min rygg". Jag blundar och slappnar av, han låser mina ben och sen bär det av. Klart sämre dagen efter, lite bättre idag.
Tur att man är farsa. Barnen är bäst, ryggen är sämst. Lullar omkring med ungarna på tomten. Som tur är så regnar det.
Illa? Tvåveckors influensa gör mig knappast fysisk stark, men jag har fått umgås en hel del med min familj. Man kan bli stark på mer än ett sätt. Nackspärr som sitter solitt och svullna bihålor kan inte dölja det underbara: på tisdag har jag sommarlov, efter sommarlovet är jag pappaledig i ett år. Den ljusnande framtid är min.
Ulorna är delvis stängt på grund av häckande fågel. Ibens bok ligger på rätt sida gränsen och stör inte häckningen. Linus och Dave klättrar, jag och Arvingen snorar ner omgivningen.
Det lackar mot sommarlov. Mina studenter har gått ut med mössan i luften idag och själv är jag trött och förkyld. Gubbsjuka kanske? Fasen, det är nog 20 år sedan jag själv sjöngom studentens lyckliga dar. Med förkylning i kroppen kan man alltid paddla lite kanadensare på Åbyfjorden.
Sent om aftonen lämnar jag familjen och skjuter ut kanoten i vattnet, packar i paddan och smyger bort mot Sjöhäller. Går iland vid en öde strand, lufsar upp på en kulle och spanar ut över fjorden. Tigern ryter över vattnet. Det är inte så illa att vara hemma.
Bilden visar slabben "Att leva med friktionshinder" i sommarförhållanden. Jag testade problemet från isen i vintras men kom aldrig upp. Helt klart mer utmanande på sommaren.
Viktigt. Uppdaterad information om Ulorna. Hjälp till att hålla klättringen tillgänglig i framtiden genom att respektera häckningen. Från Bohusklubbens webbplats:
Access vid Ulorna 2010-05-21 09:41
Störningskänslig häckningsplats
Klättring ska undvikas tom 15/7 i området söder om bäcken, dvs vänstersida när du går ner för trappen. Klättring i området norr om bäcken, dvs höger sida när du går ner för trappen, är ok under förutsättningatt du håller låg profil. Även vistelse nedanför och på toppen av berget kan orsaka störning. Varnande rovfåglar indikerar att du stör. Håll så låg profil som möjligt. Störning av häckande rovfågel är olagligt. Hjälp till att undvikaformellt beträdnadsförbud genom att följa dessa föreskrifter.
Häckande rovfågel har siktats vid Ulorna i Bohuslän. Boplatsens läge är ännu ej fastställt så tills vidare råder helt klätterförbud på Ulorna. Sprid gärna informationen vidare til andra klättrare. Mer information om boplats och eventuellt partiellt klätterförbud kommer så snart vi vet mer.
Jorå, lite mer bouldering har det blivit. Värmen stiger och huden faller av. Fredrik bjöd in till lek på Skaftö. Riktigt fina problem i riktigt fin miljö. En liten film blev det.
På morgonen hör jag att vägen vid Arslätt är avstängd efter en trafikolycka. Det är obehagligt att höra om olyckor, jag hoppas automatiskt att ingen ska ha blivit allvarligt skadad.
Jag och Arvingen passerar Arslätt på väg till Bovallstrand på måndagen. Gött mos, bara grabbar, det är inte så komplicerat att umgås med en kille på två och ett halvt år. Arvingen gillar att kasta sten i vattnet, banka med pinnar och äta pannkakor, superpappan gillar att klättra på stenar. Tillsammans har vi det riktigt gott.
En solig aprilmåndag i Bovallstrand är inte alls det sämsta i livet. Lövsprickningen är precis på gång, Bryggcaféet är öppet och serverar lunchbuffe till oss och en enda gäst till. Vi går ut på strandpromenaden och jag återupptäcker en otäckt snygg arete som nästan ser omöjlig ut. Arvingen upptäcker en strand med stenar som måste kastas i havet. Vi blir kvar hela dagen, kastar sten i vattnet och tar det nästan aggresivt lugnt. Min son är bäst i världen och bjuder mig på en av våra bästa grabbdagar tillsammans, bara han och jag, inget annat i hela världen.
Ute på Badholmarna hittar vi ett block med några små boulderproblem. Superpappan får klättrat lite medan Arvingen fortsätter att kasta sten i havet och banka med pinnar.
Arvingen somnar i bilen på väg hem, jag sjunger med till bilstereon och svischar hemåt genom skogen, kör om en kille på moped som sms:ar vid vägkanten. Jag svänger runt en kurva och plötsligt står de där, hukande gråhåriga släktingar som lägger blommor vid vägkanten, de håller tröstande om varandra, gravljus är tända på marken. Jag möter två andra mopeder på väg till platsen.
Tårarna spränger i ögonen när jag åker förbi. Min son sover stilla i baksätet när jag väser svordomar mellan tänderna, förbannad över att någon annan förlorat allt som jag haft idag. En av mina bästa dagar har varit någon annans sämsta.
Livet är inte rättvist. Men det är här och nu.
Pojken som omkom var 17 år. Han blev påkörd av den buss som han skulle åka till skolan med.
Bouldering och barn är en utmaning som iblad ger märkliga resultat. Påsklovet avverkades i Kjuge med strålande väder och trevligt sällskap, skoj att leka med familjerna Nathén, Sköldstam och Patrik och Herman. Jag fick till och med bouldrat lite varje dag, även om mycket av tiden gick åt till att hålla ungarna vid liv.
Är barnaavel slutet på boulderingen då? På något konstigt sätt så är det inte det. Trots att jag tränat mindre än någonsin i vinter och klättrat mindre än någonsin per dag i Kjuge så fick jag gjort fler svåra (för mig) problem i Kjuge än någonsin. Gamla spöken skickades och städades ut. När man får chansen att röra stenen så tar man i lite till.
En tanke klarnar i huvudet på toppen av Monolithblocket: "Ge mig en barnfri kväll så skickar jag hela skogen."
Skralt med foto och film blev det. Superpappan pysslade med annat. Tjejskick på Yoda fastnade lite på video i alla fall. Elisabeth och Jossan visar hur man gör.
En liten sen kvällsbouldering. Att man kan gå på isen gör det snabbare att ta sig fram, men det börjar bli mosigt. Areten är frambruten av stenhuggare. Det hade varit skoj om den hade varit något högre. Hoppas på att komma ut igen i helgen, men vädret ser sisådär ut på prognosen.
Ett litet klipp från två olika ställen, Stångehuvud och längre in i Åbyfjorden. Ute vid Lysekil är havet öppet, medan det ligger tjock is kvar på fjorden.
Nere vid Vrångarö fick jag släppa ett slabbprojekt "Att leva med friktionshinder", på grund av feghet? korthet? brist på spottare? Problemet startar på isen och bör göras snarast. Mediemogulen Spång lyckades sedan radera alla bilder på problemet, så nu återstår bara att bygga myten om detta obestigna problem. Videoklippets andra problem ligger på gångavstånd. Värt att notera, Vrångarö är inget världsklassområde med massor med problem. Det finns bara några enstaka problem här.
Inte så mycket har gjorts denna helg, än så länge. Jag har helg även på måndagar och ska strax ut och frysa lite tänkte jag. Det hänger några snöflingor i luften, och det känns fuktigt. Hmm, men har man barnfri tid så har man. Litet videoklipp från en vecka sedan ute på Åbyfjordens is.
Snö och sol är en fin kombination. Fortfarande ligger det lite mycket snö på toppen av blocken, men det går att ta sig upp här och där. Tänk positivt, snön på marken jämnar också ut landningarna fint vid vissa problem, t.ex. höga slabben vid Häller. Närmast vattnet är det fortfarande bra, fjordisen ligger kvar på många ställen, vilket gör att det funkar att kliva på klippan från sjösidan. Även träsklandningar är helt okej nu, jag fick t.ex. gjort ett litet problem i måndagskväll som man gärna undviker när landningen är geggig.
Som jag nämnde tidigare så hade jag bara en timme på mig att ta mig till Ulorna, bouldra, filma och infinna mig hemma för vård av egna barn. Några synpunkter har kommit på färgsättningen av klättermodellens kläder, och jag kan inte göra annat än att hålla med. Nästan slöseri med snygg linje att ha så ovårdade kulörer på sig. Att inte göra rent vidvinkelobjektivet ger inte heller några pluspoäng.
Men det är här vi närmar oss kärnan; jag var där, i solen, på isen och jag mår fortfarande bra när jag tänker på det.
Bouldering ute igen! Min frökenhud är avskavd och svider, men här är det ingen som lider. Jädrar vettu, jag är nog lite solbränd också.
Jossan på Måsestenareten, eller vad den nu heter.
På lördagen hörde Jossan av sig och sa att de skulle till Ulorna. Jag var något skeptisk till att det skulle finnas något snöfritt, torrt och soligt där i och med att det är kvällssol nere vid Ulorna. Men solen hade kommit åt Måsesten, som stenen i vattnet med den snygga areten heter i folkmun. Det funkade bra att gå på fjordisen till Ulorna, och isen ligger tjock och fin vid insteget till areten. Calle hade redan kommit upp, och Markus gled upp strax efter att jag kom dit. Efter en hel del skavande på fel sekvens gav sig areten och släppte även upp lilla mig.
Areten är bland det snyggaste som finns på planeten Tellus. Hetsen för att hinna klättra upp innan paddorna åkte hem bidrog till att jag inte lyckades filma någon klättrare på areten.
Petter hemma på tomten på projektet Omars comeback.
Efter att ha lekt lite bouldering hemma hos Petter, på söndagen så hade jag en timme på mig innan jag skulle ta hand om ungarna. Hinner man till Ulorna och filma areten på en timme? Jodå, om man bor på rätt ställe. Video kommer när det har redigerats lite.
Möhättan drar mer och mer folk till sig. Den alpina utförsåkningen i Bärfendalen har fått ett välförtjänt uppsving efter att ha spelat andrafiolen bakom Norges turåkningsfjäll.
För några veckor sedan åkte Henke och Ola en linje nedför Röde Orm med skidor och bräda skrapandes i graniten. Sedan dess har det dumpat massor med snö, och det har också blåst in snö på branten. Min fundering var om snön hade satt sig bättre på slabbarna. Har snön fäst bättre, eller kommer allt glida av med lite tryck på snön?
Efter en uppfriskande snöpulsning i rådjursspår kors och tvärs på hyllorna uppför branten når jag toppen och funderar på vägvalet. Ska jag åka Henke och Olas Röde Orm-linje, eller ta en lite flackare linje norr om Röde Orm? Henke hade firat och kollat om åket var möjligt för några veckor sedan. Jag har inte firat, och jag är själv på fjället. Snön är fluffig och har en intressant sockerkonsistens.
Känner på snön genom att åka bräda ner för en första slabb mot en trädklädd hylla. Snön svarar med att mjukt lossna från klippan och ge sig av bakom mig, allt lossnar under mitt spår. Jag står kvar på brädan ovanför brottkanten och har en välhyvlad slabb bakom och under mig. Längre ner blir det brantare. Vad händer nu då? Väljer att pulsa tillbaka via några tallar och smyger ut i lite säkrare terräng med fler träd. Inget Röde Orm-åk idag. Linjen till höger har fin åkning också, om snön sitter. Snön satt inte alls idag. Egentligen talade allt emot att snön skulle sitta. En konvex yta med ny snö, sockrig i botten med ett underlag av is närmast graniten på sina ställen. Lite vindpackat på ytan. Minus 20 på natten innan, minus 10 vid tiden för åket. Helt perfekt för att starta en liten lavin. Man lär sig. Fäster ögonen på en brant på andra sidan dalen. Kanske något mer åk där?
Ibland gör man bra saker. Ibland gör man konstiga saker. Ibland finns det ingen motsättning mellan bra och konstigt. Jag hade alltså spanat in ett möjligt brädåk nedför Hallindens stora vägg. Men bilden visar utsikt mot branta väggens topp. Naturligtvis så går åket inte riktigt ner för stora väggen utan ungefär ner för nedstigningsleden från Prismaster. Från bilvägen ser det ut som man skulle kunna få till några svängar där uppe, snön ligger djup och mjuk som ett duntäcke på sluttningen. Till och med bättre än i Hemsedal. Sanningen är att det ligger knädjupt puder på berget som är fluffigare än fluff. Sanningen är också att själva åket mest består av otäcka tremetersstup, krokiga enar och stenblock, vilket sätter käppar i hjulet för den totala powderflow-upplevelsen. Ingen fika blev det heller. Allt det här vet du förmodligen redan, och jag visste det också, egentligen. Men jag vill gärna att det ska vara lite bättre, så jag får väl tvinga det att bli som jag vill. Kastrullhet eller dumhet? Måste man välja? Okej träningspass i alla fall, två timmar från dörr till dörr. Det finns bättre åk i närheten som kanske hinner åkas innan snön töar bort.
Nya åk, jojo, men inte lika tuffa som Röde Orm kanske. Jag fick barnledigt ett tag och gav mig av på skattjakt mot Färlev. På gröna kartan hade jag hittat en terrängväg som letar sig upp till 150 meter över havet vid Lögiljan. 150 meter över havet är nästan den högsta punkten som finns i området, så det var värt ett försök.
Snöskor på och ut i terrängen. Tanken var att det skulle ligga mer snö på vägen än vad det gör i skogen. Tanken stämde bra, nästan för bra, 40 cm puder att spåra i. Åket var dock för flackt för att fungera på riktigt. Samtidigt som jag lägger snöskospår i snön pågick en inventering av vilt i området, och flera jägare letade spårstämplar i snön. I området hittades bl.a. lodjursspår.
Alldeles norr om metropolen Dingle finns det helt okej skogsåkning bland uppväxt och väl gallrad granskog. Inte lika djup snö i skogen, men helt okej med en gammal bräda. En lajbans bäckravin skojar till terrängen och det går en brant bilväg upp till åket vilket gör uppstigningen till en barnlek.
Ibland är det bättre att öppna ögonen än att stirra på kartan. Jag åker förbi två gånger om dagen, men har inte tänkt på det förut - Hallindens stora vägg. Om du tänker till ordentligt så är det helt logiskt. Försök att se det framför dig så dyker bilden upp i huvudet. Eller kör förbi och titta från vägen. Kanske så hinns det med i helgen.
Klockan 17 på söndag 7 februari är det konsert på Härnäsets folkets hus. Benyam Lemma dyker upp och lirar. Lemma? Känner man inte igen det namnet? Jorå, han är tydligen bror till Daniel Lemma. Jag tycker att det svänger, och Härnäsets folkets hus är en trevlig lokal.
Varför ligger min video ute (inbäddad på nyhetsplats) på 8a?
Ingen har frågat mig om det är okej att firman 8a anväder min video för att sälja annonser.
Om frågan kommer: Svaret är nej. Jag vill inte att firman 8a bäddar in min video på firman 8a:s webbplats. För icke-kommersiella webbplatser är det helt okej att använda videon.
Jag kan heller inte protestera mot tilltaget via 8a.nu, eftersom jag inte är medlem. Naturligtvis hittar Ä*8a mina åsikter ändå, och tar bort videon, det hade vilken annan seriös nyhetsförmedlare gjort.
Till slut är den här, filmen från ett historiskt åk nedför Möhättan den 23 januari 2010. Henke och Ola gör förmodligen första åket ner för Möhättans västvägg. Klätterleden Röde Orm 6+ blir åkt nedför för första gången på bräda.
Jihoo, en helt vanlig måndag. Sovmorgon, sover ut ordentligt, leker med ungarna, hittar snowboarden och skruvar lite. Premiäråk i Lysebacken visar att allt inte riktigt står rätt till med utrustningen. Mina överambitiösa snowboardbindningar har tappat en del skruvar som ska fixas till innan helgens norgeresa.
"Dålig vård" sa grannen med skepparkransen när han såg min sönderrostade dragg till båten i somras. Allt jag äger faller isär. Jag hävdar att det är ekologiskt, naturligt och lagbundet. Allt som skapas ska falla ner, falla sönder i atomer igen. Mina gamla goa pulsar-yxor led av samma åkomma som snowboardens bindningar, dålig vård. Upptäckte senast att bladen på isyxan glappade när jag klättrade, klart otrevligt. Nu är de åtskruvade och testade igen.
Från skidbacken i Lyse ser man till ett isfall vid Fedjan, klippan närmast Bergs skola. Lite ishackning blev det innan solen gick ner. Trevligt isfall, ungefär 20m nästan vertikalt. Vintersport vid Lyse? Inte det första man tänker på kanske.
Imorgon borde den hetaste skid/bräd-filmen vara klar. Kolla in här imorgon igen.
Tjohoo, stegjärnen dök upp i en låda i garaget. Betyder det att jag måste klätta is nu? Kanske dröjer det ett decenium innan det blir lika mycket is på hemmaplan, så man får väl passa på. Jonatan var sugen på ishackning trots förkylning, så iväg for vi till Holma och promenerade förbi pimpelgubbarna på Gullmarn fram till isfallen.
"Nästan som när jag kom till Rjukan första gången" hör jag mig själv säga. Tjock snäll is, lätt och fint, bra höjd (ca 40m?) enkel anmarsch, helt okej måndagsäventyr. Klart intressant att stega över ett bergschrund som består av risig havsis närmast isfallen. Ett blött steg, sen är man över.
Det var inte igår man klättrade is. Jo, det var det i och för sig, men det var länge sedan. Mina gula pulsaryxor är inte riktigt lika heta som de var när jag köpte dem. Testade Jonatans yxor som faktist gav en ny glädje i isbankandet. Mina stegjärn är dock borta, tror jag lånade ut dem, eller tänkte låna ut dem och sen lade dem på ett listigt ställe någonstans på ägorna.
Hursomhelt, vansinnigt mycket is i bohuslän. Kalasfina längdspår i Munkedal men ännu bättre terrängoffpist på extremgärdena runt Brodalen. Inge bouldering blir det, förutom i garaget.
