Oss män emellan

På morgonen hör jag att vägen vid Arslätt är avstängd efter en trafikolycka. Det är obehagligt att höra om olyckor, jag hoppas automatiskt att ingen ska ha blivit allvarligt skadad.

Jag och Arvingen passerar Arslätt på väg till Bovallstrand på måndagen. Gött mos, bara grabbar, det är inte så komplicerat att umgås med en kille på två och ett halvt år. Arvingen gillar att kasta sten i vattnet, banka med pinnar och äta pannkakor, superpappan gillar att klättra på stenar. Tillsammans har vi det riktigt gott.

En solig aprilmåndag i Bovallstrand är inte alls det sämsta i livet. Lövsprickningen är precis på gång, Bryggcaféet är öppet och serverar lunchbuffe till oss och en enda gäst till. Vi går ut på strandpromenaden och jag återupptäcker en otäckt snygg arete som nästan ser omöjlig ut. Arvingen upptäcker en strand med stenar som måste kastas i havet. Vi blir kvar hela dagen, kastar sten i vattnet och tar det nästan aggresivt lugnt. Min son är bäst i världen och bjuder mig på en av våra bästa grabbdagar tillsammans, bara han och jag, inget annat i hela världen.

Ute på Badholmarna hittar vi ett block med några små boulderproblem. Superpappan får klättrat lite medan Arvingen fortsätter att kasta sten i havet och banka med pinnar.

Arvingen somnar i bilen på väg hem, jag sjunger med till bilstereon och svischar hemåt genom skogen, kör om en kille på moped som sms:ar vid vägkanten. Jag svänger runt en kurva och plötsligt står de där, hukande gråhåriga släktingar som lägger blommor vid vägkanten, de håller tröstande om varandra, gravljus är tända på marken. Jag möter två andra mopeder på väg till platsen.

Tårarna spränger i ögonen när jag åker förbi. Min son sover stilla i baksätet när jag väser svordomar mellan tänderna, förbannad över att någon annan förlorat allt som jag haft idag. En av mina bästa dagar har varit någon annans sämsta.

Livet är inte rättvist. Men det är här och nu.

Pojken som omkom var 17 år. Han blev påkörd av den buss som han skulle åka till skolan med.