Möhättan drar mer och mer folk till sig. Den alpina utförsåkningen i Bärfendalen har fått ett välförtjänt uppsving efter att ha spelat andrafiolen bakom Norges turåkningsfjäll.
För några veckor sedan åkte Henke och Ola en linje nedför Röde Orm med skidor och bräda skrapandes i graniten. Sedan dess har det dumpat massor med snö, och det har också blåst in snö på branten. Min fundering var om snön hade satt sig bättre på slabbarna. Har snön fäst bättre, eller kommer allt glida av med lite tryck på snön?
Efter en uppfriskande snöpulsning i rådjursspår kors och tvärs på hyllorna uppför branten når jag toppen och funderar på vägvalet. Ska jag åka Henke och Olas Röde Orm-linje, eller ta en lite flackare linje norr om Röde Orm? Henke hade firat och kollat om åket var möjligt för några veckor sedan. Jag har inte firat, och jag är själv på fjället. Snön är fluffig och har en intressant sockerkonsistens.
Känner på snön genom att åka bräda ner för en första slabb mot en trädklädd hylla. Snön svarar med att mjukt lossna från klippan och ge sig av bakom mig, allt lossnar under mitt spår. Jag står kvar på brädan ovanför brottkanten och har en välhyvlad slabb bakom och under mig. Längre ner blir det brantare. Vad händer nu då? Väljer att pulsa tillbaka via några tallar och smyger ut i lite säkrare terräng med fler träd. Inget Röde Orm-åk idag. Linjen till höger har fin åkning också, om snön sitter.
Snön satt inte alls idag. Egentligen talade allt emot att snön skulle sitta. En konvex yta med ny snö, sockrig i botten med ett underlag av is närmast graniten på sina ställen. Lite vindpackat på ytan. Minus 20 på natten innan, minus 10 vid tiden för åket. Helt perfekt för att starta en liten lavin. Man lär sig. Fäster ögonen på en brant på andra sidan dalen. Kanske något mer åk där?
