Efter att ha andats min egen sjuka utandningsluft i nästan en vecka hemma i huset så vågade lilla familjen sig ut på en biltur till Grebbestad och Munkekyrkan, en grottformation vid havet.
Med en ohygglig puls i bröstet och ett "jag mår nog lite bättre nu"-mantra i huvudet tar jag mig fram till Munkekyrkan och Altarstenen. Graniten är något uppblandad med ådergnejs ungefär som på Hönö, det finns gott om jättegrytor och slipade formationer, men det är som vanligt; det mesta är lite lagom intressant att bouldra på. En hög brant formation är det mest iögonfallande för en klättrare. Förmodligen riktigt svårt eller omöjligt skulle en febersjuk gubbe säga. Någon har varit här och pillat på grepp och lister.
Någonting man kan fundera över är människans drift att markera var hon har varit. Är den här grottan en viktig plats att vara på? Är det därför man dokumenterar just här?
Är man rädd att bli bortglömd? Alla blir bortglömda till slut. Är det därför man orkar dokumentera att man varit här?
Är det viktigt att vara tillsammans? Blir det lättare att förstå att man är tillsammans om man skriver på en klippa att man är tillsammans?
Är det viktigt att söka nya målgrupper? Kanske naturälskande personer med intresse för snygga geologiska former. Lite oldshool grafitti? Just nu, just här.
Hur tänkte snubben med sprayburken? "Naturen är ful. Jag gör den vacker"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar